Vår älskade Anders, make och pappa, lämnade oss den 20 december kl 02:39 på Norrlands Universitetssjukhus, Umeå. Tomheten är obeskrivlig.
Anders kämpade in i det sista för att få vara kvar hos oss. Men kroppen orkade inte längre, trots att hans sinnet sade något annat.
Anders hjärta stannade 15:32 den 19 december. Han hade stora blodförluster de senaste dygnen tagit sig upp för egen hand för ett toalettbesök. När han kom tillbaka till sin säng och satte sig ner så sa han ”nej nu orkar jag inte mer”. Intensivvården lyckades med hjärt lungräddning får tillbaka hjärtrytmen och Anders flyttades sedan intensivvårdsavdelingen.
Lotta, Anders dotter, var vid hans sida när han till slut gav efter för de svåra komplikationerna som drabbat honom i dyningarna av benmärgstransplantationen. Det skedde lugnt och stilla.
Vi visste från början att en benmärgstransplantation var det enda hoppet för att bota myelofibros. Vi var medvetna om att riskerna var stora. Ett positivt sinne och en bra donator ökar chanserna för att blir frisk igen. Anders hade både och. Han tog personalen på avdelning till sitt hjärta trots att de dygnet om ”störde” honom med dropp, tabletter och blodkontroller. Han drömde om framtiden och vad han skulle göra när han blev frisk. Han skapade sig ”morötter” för sitt fortsatta liv som överlevare. Tomas, Anders bror visade sig vara den perfekta donatorn. Trots detta så vägrade den lömska sjukdomen myelofibros att lämna hans kropp. Vi hoppas att Anders resa kan vara till hjälp för de duktiga läkarna att hitta vägar att rädda någon annans liv i framtiden.
Vi är evigt tacksamma för:
allt stöd som Anders har fått under sina tre och en halv månader på NUS
Tomas donerade benmärg som gjorde den här transplantationen möjlig
de insatser som den fantastiska personalen på hematologen i Umeå gjort
samt alla anonyma blodgivare som bidragit med sitt livsviktiga blod under de här månaderna
Anders, make och pappa, vi saknar dig så att det värker i hela kroppen. Du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Du kommer alltid att leva med oss i våra hjärtan och sinnen.
Birgit och Lotta
Blåhake. Foto Anders Andersson
