Granne med kyrkogården

Vi köpte Ramsele prästgård för ett år sedan och renoverade och förändrade den utifrån och in med nya utsprång och inbyggd broentré. Ramselebyggarbetare eller i vart fall från närområdet anlitades, och de pengar vi fick från försäljningen av huset i Sundsvall investerades direkt i ombyggnationen.

Hus eller gård? Vad är skillnaden? Jag säger gård. Ytan från källaren till andra planet är över 400 kvm. Vad tycker du? Gård låter som herrgård, men det är ett större hus vi har och gård är träffsäkrare benämning.

Men man får väl äta upp det och kallas för högfärdig så jag garderar med: jag bor i ett för stort hus. Det var tidigare fult som stryk, ingen ville köpa det, trots läget, ingen såg vilken potential det hade (nu förhäver jag mig igen!) utom Birgit. Inte jag ingen annan. Nu är det så fint att jag bara måste skriva det. Jag struntr i vad folk tycker om det. Jag måste säga vad jag tycker.

Det är dit jag längtar i Ramsele, Ångermanland.

Allt är handikappanpassat.

Hiss mellan alla tre planen. Inga trösklar. Sänkta skåp, lådor under alla köksbänkar osv.

35 kvm bad- och tvättrum. Specialgjord toastol som passar att sitta och göra sina behov, nedsänkt mot toaringen, bidéspol, låga tvätt och torktumlare, arbetsbänkar för vikning av tvätt. Praktiska hyllor och hängare.

Köket stort med en ö för matlagning från alla håll, gasspis, stor tyst fläkt.

Arbetsytor längs alla väggar med vaskar fördelat på varje arbetsställe.

Kakelugn på nedre plan och öppen spis på övre vid två dataarbetsplatser mitt i ett halliknande rum, med dörrar på var sida mot sovrum, ett kontor och ett litet rum kombinerat som skrivar- och serverrum.

(Skiss på huset, vitt med gråa knutar).

Vi har fantastiskt utsikt mot söder vid nipkanten–över Faxälven som vindlar ner och blandar sitt vatten från fjällen runt Gäddede–Frostviken med Ångermanälven strax ovanför Långsele.

Där bor vi nu – i vart fall min fru Birgit och det dit mina tankar ständigt går. Det är dit jag längtar hem. I drömmar om dagen och natten.

Hon ringde mig nyss och vi pratade på som vanligt och var tysta ibland som vi brukar, fast pauserna är inte så långa som de blir när man är hemmavid. Så säger hon:

–      Therese (den ena assistenten som jobbar den här veckan!) har gjort äppelpaj som vi ska äta nu till kaffet. Med vaniljsås.

Oh, gud vad jag längtade hem!  Det vällde över mig som en mäktig tsunami och tårarna rann ohejdat, det gick inte att stoppa. Och det var mitt svar som jag försökte formulera, men inte kunde få fram som utlöste det hela – jag kunde inte säga det, det var omöjligt.

Men till slut kom det:

– Be Therese att hon dukar en tallrik åt mig också!