Hemlängtan

Tänk dig att du varit hemifrån i mer än en månad! Du har någon som väntar på dig.

Kan du känna skillnaden om du plussar på en månad till, tror du?

Och ytterligare en vecka?!

Jag ska inte klaga. Jag kan inte säga att jag inte trivs på Hematologen och patienthotellet, men jag har alltmer drabbats av hemlängtan.

Ovissheten om vart värdena skall ta vägen gör närheten till behandling viktig. Det har varit viktigare än allt annat, men nu efter två månader, 1/6 år upptar hemlängtan en stor del av mina tankar.

Värdena – som vi blodsjuka alltid surrar om – är stabila, men inte höga. Sunda förnuftet säger: vänta till den dag de hamnar närmare normalvärden!

Hemlängtan är hemlängtan.

Eftersom jag varit med om att mina värden legat mycket högre i tre veckor men saktat dippat ner till nuvarande stabila, men riskabelt låg nivå, borde jag inte låta hemlängtan styra mitt förnuftigare jag, och propsa på att få permis över kommande helg.

Vad är rätt?

Förnuft eller känsla!?

Äpplen eller päron.

Svart eller vitt.

Svaret har jag först på måndag.

Läkaren Fryderyk tycker att jag ska sikta på permis.

Han lämnar i morgon över till sin landsmaninna Alicia, så mitt öde ligger hos den polska läkarmaffian!

–      Maffia!? Vi är i minoritet. Vi är ju bara två!

–      Jo, men det är ni två som fattar beslut och är mitt bollplank – råder eller avråder! svarar jag honom.

 Lite fult att säga kanske, men de får inte se permisen som en chansning.

Jag vill inte få infektioner som inte går att häva.

Jag vill inte göra något dumt.

Jag vill leva.

Jag vill vara rationell.

Jag förstår att efter 9 veckor håller förnuftet på ge vika för dess motsatts.

Hemlängtan.