En våldsam solskenshistoria

Börje

Jag och Börje har blivit riktigt goda vänner här på Hematologen. Vi träffas vid måltiderna och pratar som två kärringar på syjunta!

Han föddes Juta by där Döbeln och Sven Dufva slogs mot ryssen. Han citerade idag en lång strof ur Runebergs karga dikt om slaget.

Han sjöng en sång från Väinö Linnas Saarijärvis moar med en fantastiskt fin basröst. Jag baxnade.

Det är något med Börje som inte stämmer med min bild av honom från första mötet till idag. Jag brukar fundera över hur olika vi är, hur olika vi växt upp, och levt våra liv. Vi är ungefär lika gamla.

Jag har fått insyn i en annan del av Sverige i en annan verklighet. Och han i min.

Och jag gillar att lyssna på honom och jag tror han gör detsamma när jag drar mina minnen.

Så mycket lättare det blir.

När Börje var 15 och hans pappa, för vilken gång i ordningen, trakasserade mamman, genom att ta en balja med varmt vatten från vedspisen och släppa den i golvet framför henne, rann sinnet på honom.

Han visste inte varifrån krafterna kom. Pappan hade boxas framgångsrikt i Finland, men fick ett rejält kok stryk ute i potatisåkern ”dit jag drog honom”. Och när Börje tyckte att det var tillräckligt sa han åt pappan att ”nu kommer jag att flytta till Sverige och arbeta där”. Men han varnade honom att komma tillbaka en gång om året och fick han veta att så mycket som ett hår krökts på mammans huvud, så skulle…

Därför kom Börje till Sverige. Pappan rörde aldrig mamman.

Och far och son försonades med tiden.

En våldsam solskenshistoria.