En lysande idé

På avdelning G 41 på Hematologen finns en liten matsal med plats för 8 patienter. För tillfället är vi tre som äter frukost, lunch och middag där: Birger, Börje och jag. Annars är vi fem – Jenny och Lena har fått helgpermission, annars är de också matgäster.

Birger och jag äter friskt av all mat som serveras, efterrätter och kanske en kaka till kaffet efter maten.

De andra kan inte äta av den ordinarie maten, utan det blir väldiga varianter på vad de sätter i sig. Risgrynsgröt, kräm, Billys pan pizza, te och smörgås osv. Det finns nämligen en lång lista på extrarätter som man kan beställa. Och vi har rätt att göra det när vi är hungriga oavsett vilken tid på dygnet det är. De flesta här har nämligen gått ner i vikt.

Det om oss i matsalen och platsen där idén föddes!

Det är så här!

Birger (85 år) berättade idag för Börje och mig att han kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt! Det hade vi nog noterat. Han hann knappt till punkt. Det var som att trycka på en knapp! Börje och jag fick samma idé!

Vi tycker att vetenskapen borde kolla upp Birger under ordnade former. Inte hitta felet utan hur det kan komma sig att det är så.

Tänk att hitta ett ”Birgerenzym” som kan tas i tablettform. Och sedan kan man äta hejdlöst utan att gå upp i vikt!? Vilken succé! En miljardindustri!

En större vinstmaskin än Viagra!

När Birger, som också är snabbätare, hade gått, så började vi utveckla idén. Enklast vore att kidnappa Birger och sedan sälja idén och honom till Pharmacia.

Börje trodde nog att vi skulle få ett par hundra… miljoner. I förskott.

Jag tyckte däremot att vi skulle begära procent på försäljningen för all framtid eller i vart fall under vår livstid.

Men det tog inte många sekunder förrän vi tittade på varandra och tänkte samma tanke.

Det blir Börjes förslag som kommer att gälla.

Nu har vi ändrat oss lite. Vi hade nu efter middagen ett långt affärs- och planeringsmöte i patienthotellets foajé och kom fram till att allt skulle ske i samförstånd med forskningsobjektet. Så han kommer att informeras i morgon vid frukosten hur vi tänkt.

Naturligtvis ska även han tjäna en hacka. Men där var vi också oeniga som storleken. Först pratade vi att dela lika på tre, men vi tyckte nog att idén var mer värt. Det är ju en upptäckt och tankemöda som vi åstadkommit. Vi är ju upphovsmän till det hela. Nä, en mindre engångssumma för honom och vi behöver ju inte deklarera vad vi kommer att begära.

Det är ju så affärer görs.

Vårt resonemang när vi värderade Birger kan kort sammanfattas att han ju bara är Birger. Och vad han gör när han släpps ut från Hematologen har väl ingen betydelse. Han kan lika gärna vistas på Pharmacias forskningslabb som att sitta på hemmet i Nordmaling. Jo, han är därifrån.

Så han kommer att köpa det här. Både Börje och jag, som farit genom den blåshålan, med dimmor och kulingar som drar in från Kvarken, övertygade oss om att det blir en lätt match att upprätta ett avtal med hans underskrift i morgon.

Han är ju för tusan 85 men pigg som en mört. Hör lite dåligt, men det kan vi ju utnyttja när vi lite sluddrigt presenterar engångssumman 245 000:-, 1 % av vad vi tar, men affär är affär.

Vi lever i en sån värld.

Men vad gör vi med alla miljoner?

Det är nå´t som inte stämmer. Jag tror jag måste prata med Börje innan Birger kommer in i matsalen. Han brukar ju vara tidigast av oss tre, men jag räknar med att han missat att ställa tillbaka klockan och går dit men lägger sig och sover igen.

Vi planerar som en kupp men det är en affärsuppgörelse, helt laglig.

Men borde vi inte lägga vår energi på att hålla oss vid liv istället?

Vi kan inte köpa livet för dom där miljonerna.

Så jag tror Börje inser det också.

För oss är livet värt så mycket mer.