Inte passande

Vi transplanterade lever på hoppet. Låter ödesmättat. Mörkt. Men det är så och jag tror att vi är skapta att ställa om oss, acceptera våra motgångar och tillkortakommanden. Här på Hematologen får vi lära oss att leva med vetskapen att utgången av behandlingen inte är given. Antingen får du leva vidare eller inte. Det är bara så. Hur än du läser statistiken för hur fördelningen mellan alternativen är, kan ingen säga vilket av de två som blir ditt öde.

Vägen dit är mer eller mindre lång. Jag hörde att någon här legat inne sedan juni i år. Lång tid.

Jag träffade min namne Anders som blev utskriven efter 5 veckor! Det är så olika, så vi måste lära oss ha tålamod. Läkaren Alicias ord. Eller som hennes kollega Karin uttryckte det, och det är ju också en sanning: ingen kan säga hur det blir.

Och framförallt får vi patienter inte jämföra oss med varandra. Vi är olika och har ju också skilda diagnoser. Bara det leder till olika vårdtider och utfall.

Lätt att skriva ner och läsa, men svårare att förstå och göra till sitt eget.

Utfall. Känn på det ordet. Hur ska man sätta ord på valet mellan liv eller död så att det blir ens egendom, att man förstår att det är vår verklighet?

Jag förmodar, nja, erkänner är bättre ordval, att jag kan skriva om det här, därför att jag inte har accepterat att det för mig finns något annat utfall än bot och bättring.

Och jag vill inte övertygas om annat, fast jag vet att det är just så, valet står mellan liv eller död.

Men då tänker jag: Hur ska det gå för min fru? Som har MS och är rullstolsburen och behöver hjälp med allt. Vem ska ringa min dotter och fråga hur det är?

Jag kan inte dö nu. Det skulle inte vara passande.