– Hej! Jag vet inte om vi har träffats tidigare?!
Jag tycker att jag känner igen henne – men är inte säker.
– Jag heter Karin och är läkare här. Hur mår du?
Jag mår ju rätt bra och säger det.
Hon undrar hur det står till med min fot och jag beskriver ”droppfoten”
som spökar.
Vi pratar lite om magnetröntgen som gjorts men inget resultat föreligger än.
– Det är 12 dagar som gått utan att blodvärdena har stigit utan snarare
sjunkigt ner. Hur skall jag tolka det? frågar jag.
– Du har GVHD (avstötningsprocess pågår i min kropp)! svarar hon och är
sedan tyst.
– Innebär det att värdena kanske aldrig kommer att stiga? blir min
följdfråga.
Jag kan inte relatera svaret exakt, men det gick ut på att det kan hon
inte uttala sig om – inte veta.
I det ögonblicket, med det beskedet, rasade jag tillbaka i tiden och kände
hur övertygelsen att jag kommer att leva ett långt liv varit en
förhoppning snarare än en sanning och jag insåg att jag lika gärna kan
komma att dö.
Hennes tystnad. Hennes sätt att besvara min fråga var ärlig. Men oväntad.
Jag har alltid sagt att läkare måste säga sanningen. Vem har inte bekanta
som kommer tillbaka från cancerbehandling och säger att alla prover är
bra, men det dröjer inte länge förrän de hamnar på Onkologen igen.
Nu fick jag känna på hur det är när läkaren strikt vetenskapligt
konstaterar att hon inte kan säga hur det kommer att sluta.
Det kändes för djävligt! Allt rasade samman när jag förstod vad hon
menade. Jag kan dö i ”förtid”.
Hur ska jag säga det till mina närmaste!?
Men de är kanske mer realistiska än jag varit?
De har spelat med, peppat trots att de vetat hur det är?
Jag har ju inte kollat upp på nätet om myelofibros. Jag kanske vet minst
av alla!?
Det är aldrig fel att säga sanningen. Så inget ont om Karin. Snarare
honnör för henne!
Det måste därför alltid vara rätt att få höra sanningen. Och göra den till
sin egen.
Fast det gjorde ont – mycket ont.
Jag trodde inte att det fanns så mycket sorg i mig, men så fick jag känna
på den också.
Sköterskan Therese kom in – hejade glatt men mötte en rödgråten Anders
Andersson.
Vi pratade en bra stund och trycket lättade.
Hon var proffsig. Hon hymlade inte – utan menade att jag måste förstå att
det är som läkaren sa: Ingen kan veta något om hur det kommer att gå.
Så kom undersköterskan Sofiane också. Den här gången satte han sig, den
här gången var han hos mig för han hade nog fått tips om att jag var
ordentligt under isen.
– Karin är bra. Hon kan det här. Det hon säger är sant: ingen kan veta. Du
måste förstå det. Du har en livshotande sjukdom och det finns bara ett bot
och det är transplantationen av stamceller du genomgått. Om du inte gjort
det är alternativet bara ett – döden. Du hade dött.
Ord och inga visor.
– Nu har du däremot fått ett annat alternativ – att leva vidare. Men vi
här kan inte säga till dig att det blir så. Ingen annan någon annanstans
heller. Men du måste släppa de negativa tankarna och bli positiv igen! Det
är viktigt att ha en bra inställning. Ge din kropp chansen att kämpa
vidare. Alla här kämpar för dig. Vi kollar dig som genom ett mikroskop och
rättar till och medicinerar dig för att ge dig styrkan igen att vinna
livet tillbaka. Men du måste glömma de negativa tankarna nu och hjälpa din
kropp att besegra GVHD:n.
Sa kloka undersköterskan Sofiane.
Vilken dag!
Vilken dag. Verkligen. Jag känner att vi pratade om det mesta per telefon. I detta, att ha en livshotande sjukdom, så finns det inga svar som är självklara förrän du är friskskriven. Vi kommer att vara oroliga länge. Men jag tror att du kommer att bli frisk!
SvaraRaderaJag tänker på när jag och Per-Anders skulle åka till Ramsele innan du skulle bli inlagd. Jag blev förkyld. Vilken katastrof. Det innebar att vi INTE kunde åka. Resan skulle avbokas och jag blev tvungen att träffa en läkare för att få ett sjukingtyg för att få ut försäkringspengar för resan. Jag går aldrig till läkaren, än mindre för en liten förkylning. När jag satt hos läkaren för att berätta varför jag ville ha ett sjukintyg så brast det. Jag grät stora ostoppbara krokodiltårar. De gick inte att stoppa. Läkaren som var en äldre man, lyssnade på min hulkande berättelse, och sa sedan "Du ska vara otroligt glad för att din pappa får göra en benmärgstransplantation".
JA och det är jag. Det var det enda och bästa som kunde hända!
Benmärgstransplanationsprocessen. Den är lång och svår. Upp och ner. Men jag tror. Jag tror att detta kommer att gå bra!
/Lotta din dotter
Anders! Du/vi får inte tappa sugen. Tänk vad mycket vi har kvar att göra. Jag älskar dig och längtar efter dig. Birgit
SvaraRadera