RONDEN

– Hej! Jag vet inte om vi har träffats tidigare?!

Jag tycker att jag känner igen henne – men är inte säker.

– Jag heter Karin och är läkare här. Hur mår du?

Jag mår ju rätt bra och säger det.

Hon undrar hur det står till med min fot och jag beskriver ”droppfoten”

som spökar.

Vi pratar lite om magnetröntgen som gjorts men inget resultat föreligger än.

– Det är 12 dagar som gått utan att blodvärdena har stigit utan snarare

sjunkigt ner. Hur skall jag tolka det? frågar jag.

– Du har GVHD (avstötningsprocess pågår i min kropp)! svarar hon och är

sedan tyst.

– Innebär det att värdena kanske aldrig kommer att stiga? blir min

följdfråga.

Jag kan inte relatera svaret exakt, men det gick ut på att det kan hon

inte uttala sig om – inte veta.

I det ögonblicket, med det beskedet, rasade jag tillbaka i tiden och kände

hur övertygelsen att jag kommer att leva ett långt liv varit en

förhoppning snarare än en sanning och jag insåg att jag lika gärna kan

komma att dö.

Hennes tystnad. Hennes sätt att besvara min fråga var ärlig. Men oväntad.

Jag har alltid sagt att läkare måste säga sanningen. Vem har inte bekanta

som kommer tillbaka från cancerbehandling och säger att alla prover är

bra, men det dröjer inte länge förrän de hamnar på Onkologen igen.

Nu fick jag känna på hur det är när läkaren strikt vetenskapligt

konstaterar att hon inte kan säga hur det kommer att sluta.

Det kändes för djävligt! Allt rasade samman när jag förstod vad hon

menade. Jag kan dö i ”förtid”.

Hur ska jag säga det till mina närmaste!?

Men de är kanske mer realistiska än jag varit?

De har spelat med, peppat trots att de vetat hur det är?

Jag har ju inte kollat upp på nätet om myelofibros. Jag kanske vet minst

av alla!?

Det är aldrig fel att säga sanningen. Så inget ont om Karin. Snarare

honnör för henne!

Det måste därför alltid vara rätt att få höra sanningen. Och göra den till

sin egen.

Fast det gjorde ont – mycket ont.

Jag trodde inte att det fanns så mycket sorg i mig, men så fick jag känna

på den också.

Sköterskan Therese kom in – hejade glatt men mötte en rödgråten Anders

Andersson.

Vi pratade en bra stund och trycket lättade.

Hon var proffsig. Hon hymlade inte – utan menade att jag måste förstå att

det är som läkaren sa: Ingen kan veta något om hur det kommer att gå.

Så kom undersköterskan Sofiane också. Den här gången satte han sig, den

här gången var han hos mig för han hade nog fått tips om att jag var

ordentligt under isen.

– Karin är bra. Hon kan det här. Det hon säger är sant: ingen kan veta. Du

måste förstå det. Du har en livshotande sjukdom och det finns bara ett bot

och det är transplantationen av stamceller du genomgått. Om du inte gjort

det är alternativet bara ett – döden. Du hade dött.

Ord och inga visor.

– Nu har du däremot fått ett annat alternativ – att leva vidare. Men vi

här kan inte säga till dig att det blir så. Ingen annan någon annanstans

heller. Men du måste släppa de negativa tankarna och bli positiv igen! Det

är viktigt att ha en bra inställning. Ge din kropp chansen att kämpa

vidare. Alla här kämpar för dig. Vi kollar dig som genom ett mikroskop och

rättar till och medicinerar dig för att ge dig styrkan igen att vinna

livet tillbaka. Men du måste glömma de negativa tankarna nu och hjälpa din

kropp att besegra GVHD:n.

Sa kloka undersköterskan Sofiane.

Vilken dag!